Håll Käften På Dig, Din Jävla Kossa!!
Det är årets värsta mest kärlekslösa, fullständigt meningslösa och kränkande tilltal
Det och många andra förolämpningar skrek PO, min moster Anitas sambo,
till mig idag, i dörröppningen in till matsalen på Ersta Hospice
medan Anita sitter där hjälplös i sin rullstol
flera andra döende patienter sitter vid bordet för att äta sin middag
min mamma
Ella och Matilda
och kusin Krister maktlösa tvingas både se och höra på
när POs mänskliga mask trillar av honom
Jag är tvungen att gå därifrån för hur skulle jag kunna gå i svaromål
just där? På Ersta Hospice?
Vi var alla där för att hälsa på Anita.
Vi vet att hon inte har långt kvar
vi vill att den sista tiden ska bli så fin och kärleksfull den bara kan bli.
Så när PO gormar och skriker
så lämnar jag rummet, går in på toan och diskar askkopparna från rökrummet (jaa, något måste jag göra och askkopparna var överfulla..)
Det som då händer, men som jag inte ser
är att Ella reser sig i all sin kraft
går fram till PO.
stöter fingret mot honom och säger
DU. SÄGER. INTE. SÅ. TILL. MIN. MAMMA!!
DU SÄGER INTE SÅ EN GÅNG TILL!!!!!!!
och så kommer störtgråten
och Ella rusar ut ur rummet
Jag som inte vet vad som hänt, ser bara att hon står i korridoren och gråter hejdlöst
och går fram och håller om henne
försöker lugna
(Åå hur jag hade velat få vara med om det ögonblicket! Först några timmar efteråt berättar Ella för mig, och om hur chockad hon själv blivit av sitt agerande, hur hon bara studsat upp ur stolen, utan att tänka. Och skjutit in varje ord i PO. Woaw, vilken kraft hon har Ella! Jag blir stolt och imponerad. Vilken modig handling!!)
Du undrar, men vad kunde ha utlöst detta vansinne hos PO?
det grundade sig i ett telsamtal för några dagar sedan, då PO påstod att det var Gunvors fel att Anita inte hade fått något eget rum än. För Gunvor hade stannat till halv elva på kvällen en lördagkväll, hon och Anita hade haft lajbans, druckit vin och rökt en massa cig. Vad spelar det för roll, tyckte (och tycker) jag?? Anita är döende, låt de två systrarna få vara tillsammans de få stunder som finns kvar. Och jag tror inte på att det är orsaken, sa jag. Då började PO gallskrika i telefon och slängde sedan på luren.
jag blev både omskakad, ledsen och arg. Och kränkt.
Så när vi sågs idag, sa jag till PO, vi måste prata om det som hände.Kan vi gå någon annanstans och talas vid?
- Det måste vi inte alls, sa han
- Jo vi måste reda ut det, vi kan inte bara låtsas som om det inte hänt, eller hur?!
- Jo, det går bra för mig
- Men inte för mig, sa jag. Kan vi inte gå någon annanstans?
- Nej!!
och så gick han iväg och var borta ett tag.
men det skavde i honom
och han kom tillbaka
och till ämnet också.
Och det var då han spårade ur totalt.
Han skulle INTE STANNA KVAR
men sedan stod han och skrek den ena förolämpningen efter den andra om mig , grövre och grövre
jag är i korridoren utanför matsalen och säger till slut "Men PO, väx upp!"
och då kommer Slutklämmen.. den Du kan läsa ovan, i rubrken.
Vill inte upprepa den.. En gång är en gång för mycket..
Jag vänder mig om och går därifrån
samtidigt som Ella störtar upp från stolen
När jag inser vad han egentligen har sagt
blir jag rasande
kränkt
vill bara döda honom
oerhört ledsen
och förbannad
och får ont i magen
Känner mig sååå maktlös
för att han så skamlöst utnyttjar situationen, att vi befinner oss på Ersta Hospice, hos Anita, på ett ställe och i en situation där jag inte kan gå i klinch med honom.
Han använder sin aggressivitet till att kuva, söndra och förstöra.
Han gör allt han kan för att splittra familjen.
Det kommer dock inte hindra mig från att vara med min moster
Jag åker dit för hennes skull
PO är helt slut, han är sjuk och behöver hjälp.
.
.
.
Och här står jag och vibrerar
och blir varse en del av mig som jag inte är så förtjust i
med vrålande känslor
som rasar, river och sliter i mig
Är dessa våldsamma känslor verkligen mina!?
Och jag ska integrera dem med resten av mig..
Det och många andra förolämpningar skrek PO, min moster Anitas sambo,
till mig idag, i dörröppningen in till matsalen på Ersta Hospice
medan Anita sitter där hjälplös i sin rullstol
flera andra döende patienter sitter vid bordet för att äta sin middag
min mamma
Ella och Matilda
och kusin Krister maktlösa tvingas både se och höra på
när POs mänskliga mask trillar av honom
Jag är tvungen att gå därifrån för hur skulle jag kunna gå i svaromål
just där? På Ersta Hospice?
Vi var alla där för att hälsa på Anita.
Vi vet att hon inte har långt kvar
vi vill att den sista tiden ska bli så fin och kärleksfull den bara kan bli.
Så när PO gormar och skriker
så lämnar jag rummet, går in på toan och diskar askkopparna från rökrummet (jaa, något måste jag göra och askkopparna var överfulla..)
Det som då händer, men som jag inte ser
är att Ella reser sig i all sin kraft
går fram till PO.
stöter fingret mot honom och säger
DU. SÄGER. INTE. SÅ. TILL. MIN. MAMMA!!
DU SÄGER INTE SÅ EN GÅNG TILL!!!!!!!
och så kommer störtgråten
och Ella rusar ut ur rummet
Jag som inte vet vad som hänt, ser bara att hon står i korridoren och gråter hejdlöst
och går fram och håller om henne
försöker lugna
(Åå hur jag hade velat få vara med om det ögonblicket! Först några timmar efteråt berättar Ella för mig, och om hur chockad hon själv blivit av sitt agerande, hur hon bara studsat upp ur stolen, utan att tänka. Och skjutit in varje ord i PO. Woaw, vilken kraft hon har Ella! Jag blir stolt och imponerad. Vilken modig handling!!)
Du undrar, men vad kunde ha utlöst detta vansinne hos PO?
det grundade sig i ett telsamtal för några dagar sedan, då PO påstod att det var Gunvors fel att Anita inte hade fått något eget rum än. För Gunvor hade stannat till halv elva på kvällen en lördagkväll, hon och Anita hade haft lajbans, druckit vin och rökt en massa cig. Vad spelar det för roll, tyckte (och tycker) jag?? Anita är döende, låt de två systrarna få vara tillsammans de få stunder som finns kvar. Och jag tror inte på att det är orsaken, sa jag. Då började PO gallskrika i telefon och slängde sedan på luren.
jag blev både omskakad, ledsen och arg. Och kränkt.
Så när vi sågs idag, sa jag till PO, vi måste prata om det som hände.Kan vi gå någon annanstans och talas vid?
- Det måste vi inte alls, sa han
- Jo vi måste reda ut det, vi kan inte bara låtsas som om det inte hänt, eller hur?!
- Jo, det går bra för mig
- Men inte för mig, sa jag. Kan vi inte gå någon annanstans?
- Nej!!
och så gick han iväg och var borta ett tag.
men det skavde i honom
och han kom tillbaka
och till ämnet också.
Och det var då han spårade ur totalt.
Han skulle INTE STANNA KVAR
men sedan stod han och skrek den ena förolämpningen efter den andra om mig , grövre och grövre
jag är i korridoren utanför matsalen och säger till slut "Men PO, väx upp!"
och då kommer Slutklämmen.. den Du kan läsa ovan, i rubrken.
Vill inte upprepa den.. En gång är en gång för mycket..
Jag vänder mig om och går därifrån
samtidigt som Ella störtar upp från stolen
När jag inser vad han egentligen har sagt
blir jag rasande
kränkt
vill bara döda honom
oerhört ledsen
och förbannad
och får ont i magen
Känner mig sååå maktlös
för att han så skamlöst utnyttjar situationen, att vi befinner oss på Ersta Hospice, hos Anita, på ett ställe och i en situation där jag inte kan gå i klinch med honom.
Han använder sin aggressivitet till att kuva, söndra och förstöra.
Han gör allt han kan för att splittra familjen.
Det kommer dock inte hindra mig från att vara med min moster
Jag åker dit för hennes skull
PO är helt slut, han är sjuk och behöver hjälp.
.
.
.
Och här står jag och vibrerar
och blir varse en del av mig som jag inte är så förtjust i
med vrålande känslor
som rasar, river och sliter i mig
Är dessa våldsamma känslor verkligen mina!?
Och jag ska integrera dem med resten av mig..
Att tiga när man helst vill berätta..
Det är inte alltid lätt att tiga.
Just när man helst vill berätta, göra offentligt och gärna STOOORT!!
och så måste man vänta, avvakta lite, kolla utvecklingen och se hur det går
när något oväntat skett som inte alls är kul
eller det minsta tillfredsställande
som ställer mig i riktigt dålig dager
minskar min trovärdighet
att då behöva hålla tyst om det
en tid i alla fall
känns tråkigt, jävligt tråkigt!
.......
Dess bättre finns det annat i Livet som är helt underbart
upplyftande och inspirerande
Just när man helst vill berätta, göra offentligt och gärna STOOORT!!
och så måste man vänta, avvakta lite, kolla utvecklingen och se hur det går
när något oväntat skett som inte alls är kul
eller det minsta tillfredsställande
som ställer mig i riktigt dålig dager
minskar min trovärdighet
att då behöva hålla tyst om det
en tid i alla fall
känns tråkigt, jävligt tråkigt!
.......
Dess bättre finns det annat i Livet som är helt underbart
upplyftande och inspirerande
