Malou Bergs Blog

så blev det äntligen så. jag kommer inte att skriva här mer.
Får flytta över inlägg efter inlägg manuellt, eftersom det inte finns någon exportmöjlighet.
Shit happens, rama dama ding dong

Nya adressen är:

http://www.malou.se/blog

välkommen hem till min värld

"Jag är bara halv utan henne" sa min mamma, när vi åkte hem från Hospice.
Samtidigt som hennes syster Anita kördes ner i kylrummet.
Hur är det att leva ett helt liv sida vid sida, dela varandras smått och stort, arbete och helg, hemma och borta, i Sverige och utomlands.
Och det är självklart, enkelt. 2 halvor, som visserligen fungerar var och en för sig, men alltid parallellt, som en helhet.
Och sedan försvinner den där andra halvan, till andra nejder, andra uppgifter, andra äventyr. I annan dimension än vår, avskedet är definitivt, rent fysikt, kroppsligt sett.

"Gunvor, sluta gråta, jag har det bra nu"

Hur är det att vara den som är kvar?

Anitas tid att gå vidare, var inne, hur blir det nu för min mamma?

Jag undrar, jag oroar mig. Så plockar jag fram verktygen och bearbetar oron, släpper den.. hela natten låg jag och bearbetade, suckade djupt om och om och om igen. Rädsla hjälper inte, gör ingenting bättre.

Endast kärlek hjälper, att omsluta mig själv, att omsluta henne med kärlek. Inte för att ändra någonting, vem är jag att veta vad som är bäst eller ens rätt?.. fylla det utrymme som är Livet med kärlek, för att göra det bra, just som det är.. nu.

"jag väntar på Dig" viskade Anita till Gunvor.

Jag älskar Dig Anita

Det är högt och lågt, skratt och gråt
glittrande sprittande inspiration i kroppen
parallellt med oförmåga att ens stå på benen
allt pågår samtidigt i Livet

Medan jag var och dansade
dvs provade på att dansa de 5 rytmerna
och var allmänt förvirrad.. men glad
(jag fattade ingenting av det som pågick
vilken rytm vi dansade .. om det ens var någon speciell
och vad jag förmodades göra för sorts rörelser
så jag bara hängde med)
och dansade runt i det härliga rummet
i flera timmar

samma dag kunde min moster inte stå på benen,
de bar henne inte alls
hon kunde inte ställa sig upp,
inte ens sätta sig upp
och fördes med ambulans till sjukhuset
hennes hjärntumör påverkar hennes funktioner mer och mer

Allt är så nära
inpå varandra
går i varann

Det bultande hjärtat gör sig påmint
när slöjan lyfts för ett ögonblick
Lev! säger det
Lev! sjunger det
Lev!! bultar det
.
.
LEV!!!

Lev detta ögonblick
andas in detta NU
njut av denna stund
och jag känner att det är det enda
jag med all visshet
äger och har
.
Nuet
.
Nu lever jag

Nu andas jag
Nu kan jag älska och bli älskad
Nu :-)

japp, det är definitivt sant.

Och hon kom in både på sånglinjen

och Singer/Songwriter-linjen

Vilken ska hon välja??

suck

Så har jag varit i Danmark och hälsat på Kjarni.
Men inte bara för att få träffa honom, han mår prima, ständigt omgiven av sina 4 sällskapsdamer, som går med honom året runt. Utan även för att jag ville resonera med Lars om att Kjarni ska stanna på Bakkeholm.

Jag vet att Lars sköter mycket väl om honom. Det syns inte att Kjarni har eksem längre (Ökozon är fantastiskt bra om man är noggrann med behandlingen) och han är nöjd med att få komma ut och motionsridas 3-4 gånger per vecka. Skadan i frambenet är helt läkt och han har återfått styrkan. Det är ett härligt ställe för en häst att få åldras på i lugn och ro. Kjarni är 20 år i år och vem vet hur länge han kan betäcka, hur länge orken finns kvar. Oavsett det, så har han sitt smultronställe livet ut. Och med det känner jag mig tillfreds.

Sedan är det underbart att veta att Lars är så himla förtjust i Kjarni (och kan man vara annat,  jag bara frågar?? Det här är en häst med en stor själ, han är klok, säker, cool och vacker. Och ovanpå det, en helt fantastisk ridhäst.) Lars kärlek till Kjarni är tveklös och stor. Och jag lämnar honom gärna i hans omsorgsfulla händer.

Kjarni stod vid grinden och inväntade min ankomst, när hälsningarna var avklarade släntrade han iväg ner på ängen och kollade av sina damer. Provbetäckte lite.. nja.. kanske inte än. Vi betar väl istället då..

Tiden på Bakkeholm var inte så lång, desto längre var själva resan dit.
Det var storm i södra Sverige och det låg bitvis en massa träd över tågrälsen.
Min resa till Bakkeholm förlängdes med ett dygn pga alternativa resvägar, bussresor och väntan. Jag åkte neråt på lördag fm och kom hem måndag kväll för att vara 6 timmar på Bakkeholm..
Ta flyget nästa gång, rådde Lars.. och kanske gör jag det. Det verkar vara en snabbare väg.
Men det är annars så sköööönt att åka tåg. Lugnt och avslappnande.

Lars vet om min förkärlek för Amarone-vin (tack Bosse, det var Du som öppnade mina smaklökar för detta fantastiska rödvin). Och med mig hem fick jag 2 Amarone-flaskor, sorter jag aldrig provat förr. Åh mmm, härligt. De måste provas nån dag.

Hör upp Anneli, sov över hos mig så vi kan testa en av dessa godingar..

Livet är.. jaaa.. mångfacetterat
och UNDERBART

Så blev det äntligt Ellas hus.
Anita sålde sitt sommarhus som ligger på andra sidan ängen
och nu har Ella flyttat in
och tillsammans med Linda som varit här den här veckan har hon gnott, packat och flyttat möbler, bl a min röda soffa (som jag inte sitter bra i, men som Ella gillar) står nu ihopmonterad på Lillsjön.. de har burit ut alla möbler som inte ska vara kvar i huset och de belamrar nu carporten.. nytt matsalbord och stolar och lampor, mattor och lite gardiner har hon inhandlat för någon dag sedan och allt är nu på plats.

Igår kväll började Ella och Linda packa ihop grejerna i Ellas lilla lägenhet ovanpå musikhuset, men orkade bara halvvägs innan natten och inte minst den trötta kroppen tog ut sin rätt.

Nu har hon flyttat ett steg till. Först var det lägenhet i Stockholm för sitt vanliga boende
och nu ett annat hus när hon är hemmavid.

Det känns vemodigt och lite tomt tills jag har vant mig. Min lilla flicka..
Det är en epok som tar slut. Något nytt tar vid. Ella lämnar boet och jag blir kvar.
Det kommer att bli bättre för oss båda. Inte en massa bråk om städning etc.
Så allt är bra
Och vemodigt. Dubbelt alltså..

Matilda är kvar ännu några år och det känns härligt. Skönt att inte båda försvinner samtidigt.

Även denna vecka har jag mest tagit det lugnt
Det är mycket pyssel med Perla, eksemhästen, men även med skötseln av de andra hästarna.
Och nu är jag på gång att olja in trädäcken. förberedelse och utförande Du vet.
Resultatet är mycket påtagligt, det blir en  e n o r m  skillnad direkt,
så det är klart upplyftande att olja in trappor och däck och bryggor och altaner, YES!!

Lördag är en avfärdsdag

Men i övrigt mår jag bra
Gunvor är här igen
hon oljade in sin altan igår kväll och somnade som en klubbad säl
Tänk va lite frisk luft och kroppsarbete kan göra med ett ledset hjärta

Själv cyklar jag med Alice, badar i Snäcksjön, fikar och lyssnar på frekvensljud.

Mycket härligt faktiskt, lite märkligt också förstås.. men skönt

En tid nu har jag försökt att få ihop mig,
få mig att komma igång, få mig att ta mig i kragen,
seså.. spotta upp mig och gåå vidare..

och jag har hållit på och hållit på
och hållit pååååååååååååå
trots
att
jag inte har lyckats det allra minsta.

Idag la jag ner kampen

och accepterade äntligen
att det inte låter sig göras
just nu

att jag måste hämta in mig
invänta min återkomst
andas igenom

bara vara
ett tag

Jag har skjutit på allt
ett par veckor fram i tiden

nu får jag andas ut
och sörja färdigt
utan att ha alla dessa måsten flåsande mig i nacken

Sköönt